Det är något speciellt med hundspann. Genom århundraden har samarbetet mellan människa och hund haft en livsviktig roll. För hundra år sedan handlade det om överlevnad. Nu låter hundspann dig leva på riktigt. Färdas tyst och upplev naturen på ett betydligt närmare vis. Är du ute efter att ta med dina barn på en hundspannstur kan du välja några av våra mer familjeanpassade hundspannsturer i Sälen som åker upp till de mysiga fjällserveringarna. Är du på jakt efter ett äventyr med vinterkänsla följer du med på ett riktigt äventyr till Fulufjällets Nationalpark. Långt ifrån vardagens stress och uppkoppling, får du njuta av vildmarken, fjällen, hundarna och kanske ett svalkande dopp i en isvak efter bastun….

Hunden är det första djur som människan domesticerade och forskning har gjorts som tyder på att detta skedde för mellan 40 000 och 20 000 år sedan, under istiden och jägarstenåldern. Hundens förstärkta sinnen såsom både lukt och hörsel erbjöd ett gott skydd för att varna mot inkräktare och objudna. Eftersom den gentemot oss tvåbenta också var nästintill outtröttlig blev den en ovärderlig tillgång vid jakt. Inuiter andra polara urfolk som levde av sälkött fann hundens doftsinne extra användbart eftersom den kunde hjälpa till att lokalisera de andningshål som sälen använde för att hämta luft och orientera sig. Jägaren väntade tålmodigt och kunde med ett invant utfall sticka in ett spjut med hullingar för att fånga sälen. Det här var såklart både tidskrävande och mödosamt och spjutet skulle snabbt ersättas av bössa så fort denna uppfinning fanns tillhands. Problemet med vapen som tillverkas utsocknes, är att de kräver ökad köpkraft och tvingade jägarna till större fångster för att finansiera denna uppgradering. Och här föds även för den här bosättningen, ett marknadsekonomiskt tänkande där självhushållet fick ge utrymme för utveckling och vår ständiga strävan att få det bättre.

Nåväl, i takt med att fler sälar var tvunget att fångas bildade männen jaktlag och sökte sig längre och längre ifrån sina bosättningar i jakten på skinn, späck och kött, en värdefull handelsvara mot krut, bly och industriell uppfinningsrikedom. I dessa jaktlag lämnades kvinnor, äldre och barn att sköta bosättningarna, sy och underhålla kläder och utrustning samt försvara sig mot rovdjur och män med andra avsikter. Jägarna upptäckte att hunden hade andra egenskaper än att bara hitta byten, de kunde också hjälpa till att dra mat, utrustning eventuell fångst och den proviant som behövdes för de långa utflykterna. Olikt hur vi i vår verksamhet sätter ut ett lag med hundar, spändes dessa hundar parallellt framför släden i en solfjädersform för att minimera risken att hela laget skulle hamna i samma hål om isen brast. På packisen finns heller inga träd att ta hänsyn till.

Att hundarna var lojala och älskade av sina ägare anser jag inte vara värt mången tanke – för vem älskar inte hundar – men hanteringen av hundarna var långt hårdare än vad vi anser humant i dessa tider. Slagsmål mellan hundarna var inte ovanligt och för att stävja ett sådant bråk använde förarna piskor. Så piskorna har aldrig använts för att uppmuntra hundarna att gå fortare – den egenskapen var medfödd och har snarare uppmuntrats än forcerats fram. Vid avels var dragvilja, uthållighet och styrka det främsta egenskaperna och hundarna som utvecklades vid de polara områdena var otroligt tuffa och tåliga. Numer är snabbhet, samarbetsvilja och framförallt  en lätthanterad hund väl så viktiga egenskaper vid avel.

Den mer nutida historien om draghunden har sin uppkomst från slutet av 1800 talet. I september 1898 upptäcktes guld i Anvil Creek av ”tre lyckosamma svenskar”: norskamerikanen Jafet Lindeberg samt de två svenskamerikanerna Erik Lindblom och John Brynteson. Nyheten spred sig samma vinter till omvärlden. År 1899 hade Nome en befolkning på 10 000, varav många kommit dit från guldrushen i Klondyke. Den stora folkvandringen berodde till stor del på de miserable förhållanden som rådde i städerna. Usla arbetsförhållanden, svält och fattigdom fick jämföras med ryktet om en strand så full i guld att man kunde fylla fickorna. De som valde guldspåret, sålde det lilla de hade för att ta sig den långa, kalla vägen till Alaskas västkust.

Om de människor som blev rika på guld har det skrivits tämligen lite om. Kanske för att de var få men också för att deras historia antagligen inte var hälften så imponerande som de stackars själar som fastnade i att förjäves bara jaga efter guldet. Tältläger bildade samhällen och barer, proviantbutiker växte fram. Om själva guldrushen finns otaliga böcker att läsa, inte minst tack vare Jack London som flitigt berättade för omvärlden om de olika levnadsöden och hjältedåd som denna tid skapade. Men för att hålla sig till ämnet så är det också här draghunden får sin första offentliga plats i historien. För de stackars gruvarbetare som ensamt och desperat vigde sitt liv att bryta loss sten i mörka hålor och vattendrag, kunde ett brev vara den lilla låga som höll dem vid liv. Proviantledet och kontakten med omvärlden var tvunget att upprätthållas till varje pris och yrket som ”brevbärare” hölls heligt. Eftersökningar kunde pågå i flera dygn efter brevbärare som hade förirrat sig eller fallit offer för det hårda klimatet. Transportsätt av alla dess slag prövades såsom häst och släde, renraid osv men det blev tydligt att slädar med hundar spända i par framför var utan konkurrens det mest framgångsrika. Hundar var inte något som fanns i överflöd i dessa bredgrader – i alla fall inte domesticerade – så gatuhundar och även än och annan ägd skeppades för att tränas in framför släden. Även här har Jack London gjort ett flitigt arbete att förvanska hundens ledarroll i spannet, något som vi måste ständigt måste rätta till, vi kommer till det senare.

En vanlig åsikt är att en stor och stark hund måste vara en bra hund för ett spann, så trodde man även då. Därför var majoriteten av hundar som skeppades upp till Alaska av rasen Schäfer, St Bernards, Leonberger osv. I Alaska fanns det en domesticerat hundras som var betydligt mer anpassad och van vid klimatet. Från Mahlemiut-innuiterna kom den hund vi nu kallar Malamuten som var helt till skillnad från de importerade hundarna, arbetsdjur. De användes till att jaga säl, de släpptes loss för att i flock jaga isbjörn, och inte minst att dra tunga slädar. Även om de hanterades vänligt, fanns det inget utrymme för ”knähundar”. Det var med dessa hundar man försökte kombinera de importerade raserna för att få en lydigare och starkare draghund.

Vissa biologer tror att Malamuten är en produkt av den tidiga hunden och tamvarg för årtionden sen. Men det finns några eskimåexperter och äldre eskimåer som förkastar den idén, de säger att den anatomiska skillnaden mellan varg och hund är för stor. Modern genteknik visar på att Mitochondrial DNA har en likhet på 99,8% för nordamerikansk varg och Alaskan Malamute, medans den är 96% för Coyote. Teorin är att hunden har utvecklats från den kinesiska stäppvargen, och de följde med när människorna korsade Berings Sund.

Källa: http://www.mellklint.se/malamutens_rotter.htm

Draghunsporten föds

Stället som senare skulle få namnet Nome, troligtvis pga felläsning av en gammal sjökarta – No Name, en strand i närheten av där de tre turgubbarna hittade guld. Över natten hade stranden förvandlats till något som hade kunnat likna ett flyktingläger med 1000-tals vita tält längs stranden. Situationen var ohållbar, mat och förnödenheter var bristvaror och det karga och ogästvänliga klimatet knäckte många av lyckosökarna. Men vad hade de att återvända till? Det var att hitta guld eller förgås. Men många såg också tillfället att hitta sina egna guldklimpar i bordeller och barer. Det var även här den ökände Wyatt Earp, drev Dexter Saloon ett ställe som han gjorde en ansenlig förmögenhet på genom  ”mining the miners”. Hunden hade blivit en så naturlig del av livet kring guldgrävarna så både på gator och i barer gick hundar fritt. På salooner likt Dexters var det inte helt ovanligt också att vilda diskussioner och slagsmål utbröt kring vem som hade de bästa hundarna. För att få en slut på dessa diskussioner och stolta vanföreställningar arrangerades All Alaskan Sweepstakes, det första stora långloppet som hölls årligen mellan 1907 och 1917. Det var ett lopp som sträckte sig 657 km med både start och mål i Nome.

Den första att vinna det loppet var John Hegnes 1908, på en tid av 119 timmar och 15 minuter.

Det fanns ett rykte om en mycket mindre hund som fanns på den Sibiriska sidan om Berings sund. Hunden var betydligt snabbare, hade en aldrig sinande uthållighet och verkade heller aldrig sluta yla – därav sitt namn Husky – engelska för hes. 1910 skulle en finsk man vid namn John ”Iron man” Johnson starta med ett spann av dessa hundar. Han slog rekordet med en imponerande tid av 74 timmar och 14 minuter – en tid som skulle stå sig ända tills tävlingen genomfördes igen 2008. Den siberiska huskien ändrade därmed hela tankesättet för avel och hur storlek och envishet var enormt viktiga drag men på ett annat sätt än man tidigare resonerat.

För historiens skull är det värt att nämna loppet om difteriserumet som skulle hänföra hela USA och där ingenjörskonst skulle besegras av uråldriga tekniker.

Januari 1925 och Nome hade för länge sedan gått tillbaka till en annan typ av lunk. Guld-eran hade avtagit och de som hängde sig kvar livnärde sig av det som fanns tillgängligt. Så i den sömniga lilla byn gjorde man sig redo för de månader av avskildhet som följde isens grepp. Det är nu fall av svår hosta och andningsbesvär börjar dyka upp bland byns yngre invånare och läkaren befarar en epidemi och än värre – botemedlet är långt utom räckhåll

Difteri är en akut bakterieinfektion som angriper slemhinnorna i svalget. Det är just inte bakterien i sig som är dödlig utan den skorpbildning som obehandlat till slut kväver patienten. Difteri var vid tiden behandlingsbart med ett serum men dessvärre var de doser som fanns tillhands i Nome utdaterade och en ny leverans skulle inte hinna nå Nome sjövägen före isen lagt sig.

Läkaren som slog larm förstod att utan tillgång från havet är Nome lika avlägset som månen i januari. Det finns också ett annat problem – difteriserumet skulle aldrig överleva lång tid i den tuffa miljön utan att förstöras genom att frysa sönder. Medicinen fanns i närmsta stad Anchorage där det med tåg kunde tas till Nenana men därifrån är det fortfarande 108 mil kvar till Nome. För att frakta serumet den sträckan på den tiden föreslogs några av de mest framgångsrika hundförarna från The Sweepstakes att i stafettform med sina bästa hundar före serumet den sträckan. Däribland 3 faldige vinnaren Leonhard Seppala.

Samtidigt som hundförarna gör sig redo vill flygplanet visa sin duglighet och en kapplöpning mellan flyg och hund börjar för att ta serumet till Nome. Dessvärre fanns varken värme eller skydd mot vinden i det plan som fanns tillhands vid den här tiden och det blev enhälligt framröstat att serumet var tvunget att tas med hundar till Nome.

Stafetten tog 5,5 dag att genomföra och av de 108 milen färdades serumet med Seppala imponerande 42 mil. Den som förde serumet sista sträckan var Gunnar Kaasen och det sägs att den staty av ledarhunden ”BALTO” som står i central park inte var hans ledarhund utan en journalistisk efterkonstruktion. Den hund som utförde den stora bedriften var Togo, Seppalas ledarhund och honom finns det en mängd historier och har även avbildads både i film och verk. Tack vare serumet hölls dödstalet ner till 5-7 personer, den exakta siffran är svår att hitta och dessvärre var nog dödsiffran betydligt högre bland närliggande Enuitstammar.

Det kända Iditarod loppet är lika mycket för att hedra insatserna från de som deltog i staffetten och flertalet lopp har därefter sats till 1000 miles (167mil) som idag tillryggaläggs på under 10 dagar.

Nutida avel

Från dåtiden tävlingsvinnande Siberian Husky har de mest framgångsrika tävlingshundarna utvecklats och fått än mer strömlinjeformat utseende och det är inte helt ovanligt med hängande öron. Jakthundar som Vorsteh, setter och pointer har blivit allt vanligare ingredienser i avelscoctailen mest för deras snabba och också snälla egenskaper.

Vi vet nu att aggressivitet kan absolut vara ett nedärvt beteende och därmed ett dåligt avelsdrag. Bra linjer ska ge kenneln uthålliga, friska, starka hundar med en päls som är lämplig för klimatet. Men att hunden också är samarbetsvillig och snäll har blivit minst så viktiga egenskaper.

Den rasen som har blandats upp med olika raser för drag har fått kort och gott fått samlingsnamnet Alaskan Husky. Det är linjerna man är ute efter inte så mycket rasen i sig. Lite som att de finns människor som tävlar med Volvo Amazon för typen skull finns också tävlingar för renrasig Malamute´s, Siberian Huskies, Samojeder även om de lopp med Alaskan Huskies är betydligt snabbare.

Viljan att dra

Samarbetet mellan förare och teamet är helt avgörande för din framgångs som musher. Som jag tidigare nämnde finns det inget flyktbeteende i hundarna utan de drar enkom av sin vilja och passion. Därför är uppmuntran ditt vedträ till brasan. Med det sagt är ett fungerande team helt avhängd ramar och kommunikation. En hund behöver förstå sin uppgift, bli belönad när den gör rätt och känna sig trygg bland sina lagkamrater för att uträtta sitt jobb. Det är otroligt lätt att fösa snarare än förklara men det är ingen bra metod för en långvarig relation. Den största anledningen till att hunden inte gör det den blir tillsagt är bristfälligt grundarbete och det kan när som helst bättras på. Vi har inga fåfänga mål om att alla hundar kommer ges samma chans att utvecklas till ledarhundar – det är precis som i samhället där en stor del av ens personliga framgång kommer från chans, tur och att vara på rätt plats vid rätt tid. Men med det sagt kommer det alltid ligga i vårt mål att göra så gott vi kan för att utveckla så många individer som möjligt att bli deras bästa jag.

Sinnesstämningar

En hund präglas ännu tydligare än oss av sinnesstämningar – eller? Nej, det stämmer inte, en hund är bara betydligt tydligare med hur den mår och vad den har för avsikter. Det enklaste sättet att beskriva en hunds tankar är att förenkla och ge den en 5 sekunders hjärna. Den har tusentals förnimmelser skapade av erfarenheter som triggas främst av deras sinnen. Den kommer därför i allt högre grad generalisera sina val utefter den snabba tolkning den gör av omvärlden baserad på just dessa sinnesintryck.

Jag testade en gång att lasta in en hund efter dagens turer. Hunden var märkbart klar med turerna på fjället och såg troligtvis fram emot att komma hem och få mat och bädda ner sig i halmen. Jag körde bilen ett varv men istället för kenneln så kom jag tillbaka till startplatsen och öppnade boxen. Hunden reste sig upp var minst lika glad igen över att få komma ut och springa en tur på fjället – precis som den hade varit samma morgon. -Ludwig Lind

Att arbeta med sinnestämningar är ett trix bland många av Sveriges coacher. De förklarar att om du går upp på scen med vinnarstämning kommer du med all sannolikhet hålla ett självsäkrare tal. Åt andra hållet är det otroligt svårt att skaka av sig en ordentig tumling i en fors, ett fall med mountainbiken osv. Det har blivit direkt förknippat hur vi lyckas med hur vi mår.

Med hundar är det en otroligt viktig iaktagelse vilken energinivå den har och om den är närvarande för upplärning. Det finns ingen anledning att försöka träna svårare trix med en hund som ”kokar av energi”. Långt bättre är att låta hunden förändra sitt sinnestillstånd före man börjar kommunicera. Vart drar man då gränsen för vad man bör tillåta eller snarare vilken nivå vågar du sätta på dina ramar?  Det är tex inte nödvändig att hundarna är tysta inför en fjällturstart men det hjälper våra gäster att inte distraheras av oljudet, därför är det en strävan som vi försöker uppfylla. Skällande och ylande är dock ett sätt för hundarna att entusiasmera varandra och en naturlig del i deras leksinne.

Att sätta ramar som ökar din kommunikation med hunden startar vid första mötet varje dag med hunden. Redan före du möter hunden i grinden börjar du kommunicera med hunden, utan att veta om det. Här börjar vi prata om din sinnesstämning; doft, kroppspråk och röst visar tydligt för hunden hur den kommer bemöta dig. Hunden kan testa dig, jag menar, även vi testar varandra även om vi vet vad vi inte får. Nyckeln för att lyckas är att vara konsekvent. Låt hunden komma ut på ditt kommando –  då börjar du dagen med att sätta ramar och hundens värld blir alltjämt enklare att förstå. Men återigen det fungerar bara om vi samtliga är konsekventa.

Hack-kyklingar och kampen om makten

Kampen om makten är en naturlig mekanism som ska säkerställa att i naturen överlever de starkaste individerna. I en kennel hjälper vi individer som kanske inte hade haft en plats i flocken att ändå hitta sin plats i spannet. Det är till skillnad från vad många tror inte den ”naturliga ledaren” som förtjänar ledarhundsplatsen. Den platsen är reserverad för hundar som är lyhörda för din kommunikation, samarbetsvilliga med laget, inte strävar efter att avancera sin position i flocken utan snarare väljer att gå undan för slagskämpar. Hittar man en sådan guldklimp gör man allt för att skydda den. I en ostressad miljö inger den välbefinnande och lugn i gruppen och jag har bevittnat flera stressade individer helt koppla av bredvid en hund med detta självförtroende.

Om brötrövar hamnar längst bak, hundar med ovanstående egenskaper längst fram – vilka personligheter hamnar då i mitten. Enkelt svar – övriga! Men det är också viktigt att veta att lågrang-hundar lätt kan placeras framför en hund som jagar makt. En sådan hund kan lätt inta rollen som pellegris och bli spannets pellegris (hackkyckling på skånska). En hund som har fått utstå flera incidenter tenderar att förlora sitt självförtroende. Jag har även sett hack-kycklingar bli deprimerade och förlora sin draglust. Vi gör vad vi kan för att se till att inte de bakersta hundarna ska få chansen att ge sig på hundar framför och det handlar främst om att placera hundar på ett sätt så att denna illgärning inte kan ske. Hanar framför tikar och vice versa samt undviker även att placera ”grannar” i samma led. Det kan finnas outredda dispyter där stängslet har hindrat uppgörelsen. Utan stängsel kan därför samma två hundar ryka ihop utan förvarning.

Flockdjur och hälsosam lek

Samlingsnamnet för vilda stora hunddjur är Canis. Man menar då den australiensiska vildhunden Dingo, Varg, Prärievarg och Afikansk vildhund bland fler. Det var under lång tid en bild av att en stark alfahane skapar sin flock. Det är något som också kunnat visats genom grupperingarna på inhägnad Canis tex på djurparker. Men det har faktiskt kommit in teorier om flocksammansättningar som hellre vill mena att individer väljer den största gruppen hellre än en dominant hane. I själva gruppen kan mycket riktigt en dominant hane ha förtur vid mat och parning men flocken ses hellre som en familj än en patriark där äldre individer skapar lugn och balans, starka individer försvar och skydd, samt lekfulla individer håller igång leken. Visste du att flocklekar inte bara tränar djuren för framtida jakt men också får djuren att utsöndra Oxitocin som en viktig del att må bättre?

Välmående i symbios

Vi är lika mycket flockdjur som hundar. Man har testat hur människor påverkas av icke vald ensamhet och med tops har man kunnat hitta ökade nivåer av kortisol i saliven. Testet utfördes under lång tid på en rad olika människor på slumpmässigt valda tillfällen på dygnet. Mao är det inte bara hundar som vantrivs när de är själva. Man kan backa upp det resonemanget med att ensamhet kräver ökad sinnesnärvaro för att upptäcka eventuella faror – jag tänkte låta hela det resonemanget vila på googling och snarare gå vidare med att också mena att substanser som adrenalin, serotonin, oxitocin och endorfin hjälper kroppen att bearbeta kortisol. Spännande aktiviteter kan alltså bidra mot stress. Men också Oxitocin (beröringshormon) och Serotonin (välbehagshormon) motverkar Kortisolen. Och tänka sig, förutom naturupplevelser så stimuleras dessa hormoner i mötet med hundar. Det kan kanske förklara vår tidlösa vänskap med djuret. Men det finns mer. Ett liknande hormon frigörs även hos hunden vid mötet med oss. Vi kan skatta oss lyckliga över den tid vi får tillbringa med så många kärleksfulla hundar och då återstår den sista tanken – hur kan vi hjälpa fler människor med stressrelaterade symtom såsom panik, depression och ångest med hjälp av våra hundar?